Obegriplig saknad

Obegriplig saknad, det är bara dem två orden jag får fram i mitt huvud nu när jag tänker efter på vänskapen till speciellt E.. och såklart till alla mina andra vänner som inte bor här nu, M & C..
Det är fruktansvärt jobbigt, trots att det inte är speciellt långt emellan så ses vi inte som för.
Och dem gångerna dem är hemma och hälsar på så måste man försöka ses, men det är inte alltid det passar.

Som i Lördags, jag ville sååå gärna träffa Martina som var hemma från Karlskrona, och jag ville så gärna träffa dem andra tjejerna också som var med och ute å festade..
Men jag hade inte orken för att festa + att jag måste erkänna att jag var hemma och tofflade.
Det var väldigt mysigt och väldigt skönt, jag hade verkligen längtat efter denna hemma helgen då bara jag och Johan var hemma en hel helg och åt gott, kollade en bra film och snackade om allt.
Dessutom att få vakna en söndag utan huvudvärk och ångest.

Men trots att jag hade den underbaraste helgen på länge så tänkte jag på hur mycket jag saknade tjejerna och så gärna ville snacka en massa över ett par glas vin och sen gå vidare ut och göra stan osäker med dem. Om ni läser detta mina underbara töser, så SAKNAR jag er verkligen.
Faktiskt så pass mycket att jag här och nu sitter och fäller en tår.

Vi ses inte som förr och det har till och med blivit så illa att vi är dåliga på att ringa varandra :(
Jag är inte bra på det heller det har inte varit så att jag inte vill ringa eller så det har bara inte blivit av, tiden kan jag inte heller skylla på (trots att jag har mycket i skolan) jag vet bara inte varför... Waaah saaknar så mycket.

ska försöka bli bättre på ett samtal då och då.
Älskar er verkligen mina vänner, Emma Sara Susannah Martina Caroline och Rebecca..

Er vänskap tänker jag aldrig släppa taget på.

ja er alla andra också såklart...
/F